Det är förmodligen för många av våra läsare och gudstjänstfirare en ny tanke att gudstjänsterna från och med skärtorsdagskvällen till och med Påskdagens högmässa egentligen utgör en enda gudstjänst!

Man brukar tala om ”Heliga Tre Påskdagar” – alltså från skärtorsdagskväll till långfredagskväll (första dagen), från långfredagskväll till påskaftonskväll (andra dagen) och så från påskaftons kväll till och med påskdagen (tredje dagen) och traditionellt har dessa tre dagars många gudstjänster uppfattats som faser i en enda sammanhängande gudstjänst – påskens gudstjänst! Därför brukar varken skärtorsdagens mässa eller långfredagens gudstjänster avslutas med välsignelse; välsignelsen kommer först efter påskdagens mässa!
Därför är det också betydelsefullt att man försöker vara med om alla faser i denna tre dagar långa gudstjänst. Det vi märkt, också i vår församling, under senare år är att långfredagen förlorat i betydelse och blivit en av årets svagaste kyrkdagar; det är som om människor inte orkar med det tunga och svåra som
präglar den dagen, utan man går gärna från skärtorsdagens ”ljusa” mässa till påskdagens ännu ljusare och hoppar över långfredagens mörker. Tanken är fullt begriplig – men det finns ett problem: man hoppar liksom över det svåra och det mörka som ju alltid finns i livet. Och egentligen kan man nog inte riktigt uppleva påskdagens ljusa stämning utan att ha långfredagens mörker i bakgrunden.

Församlingsbladet möter Anna, församlingens tillförordnade gospelkörledare i kantor Thomas Holmérs förutvarande arbetsrum i Döderhults församlingshem. Anna har lovat att för den närmaste perioden ta ansvar för församlingens gospelkör – en av landets största

Hade du för några år sedan kunnat tänka dig att Du en dag skulle leda Döderhults gospelkör?
– Både ja och nej. Musiken, och inte minst kyrkomusiken, har ju följt mig under hela min  uppväxt. Jag är utbildad kantor och musiklärare och har själv under många år varit korist i gospelkören. Så jag var varken främmande för gospelmusiken eller för kören. Men med tanke på hur känd just Döderhults gospelkör med åren har blivit, så hade jag nog aldrig tänkt mig att jag skulle bli körens ledare – ens under en kortare period.

Det började i Döderhults
församlingshem
Berätta om din ”resa” fram till dina dubbla kompetenser som både musik-lärare och kantor …
– Det började faktiskt i detta hus, säger Anna. Här i Döderhults församlingshem undervisade Gunilla Andersson mig  – med växlande framgång – i klavermusikens grunder. Jag var knappast någon särskilt intresserad elev och kanske hade jag heller inte gått så regelbundet till lektionerna om det inte hade varit för pappa. Han var jättenoga med att jag inte missade någon lektion …

Pappa Bertil
Så utan pappa Bertil hade du kanske inte varit den du är i dag?
– Så är det alldeles säkert. För historien slutar inte med Gunilla Anderssons pianolektioner. En sommar under min gymnasietid tvingade pappa, som själv hade kyrkomusikaliska ambitioner, mig att gå en orgelspelarkurs på Oskarshamns folkhögskola. Och efter den kursen för-ändrades allt! Jag blev helentusiastisk! Jag ville genast avbryta gymnasiet och börja på folkhögskolans kantorslinje. Men det satte pappa stopp för. Och det är jag naturligtvis tacksam för i dag. Men intresset för kyrkomusiken var nu väckt. Och efter gymnasiet fortsatte jag genast på folkhögskolan. Och då hade jag redan börjat sjunga i Döderhults gospelkör.
Och du blev alltså kantor …
– Ja, men bortsett från några sommarvikariat och ett längre vikariat för Jeanette Hedlund i Kristdala, har jag aldrig haft någon kantorstjänst. Jag fortsatte genast efter kantorsexamen med musiklärarutbildning.

Musiklärare
Och som musiklärare har du arbetat några år?
– Det började med ett vikariat på Rödsleskolan. Men sedan många år är jag knuten till Kommunala Musikskolan.

Gospelkören
Och nu tar du alltså dig an Döderhults gospelkör …
– Ja, och det känns spännande, även om det bara är för en kortare period, och i begränsad utsträckning, i väntan på en ny gospelkörledare.
Vad menar du med begränsad utsträckning?
– Vi har kommit överens om att jag ska öva och leda kören. Men till körledarens ansvar hör ju också en hel del ”kringarbete” med agendor, annonser och kontakter, och just ”kringarbetet” skulle jag få vara befriad ifrån, men jag är inte riktigt säker på att det kommer att funka …
Det är väl också sagt att gospelkörens verksamhet får begränsas den här terminen. Betyder det att det inte blir några externa konserter i vår?
– Så var det kanske tänkt. Men vi kommer att sjunga i Hultsfred och någonstans i trakten av Kalmar – och då tillsammans med Dörby gospelkör; det är i Dörby kantor Thomas nu har sin tjänst och där är Gabriel Norrgård, som en gång själv sjöng i gospelkören,  kyrkoherde. Och så medverkar vi också i år i Hamnfestivalen här i Oskarshamn.

Församlingsbladet kan konstatera att det verkar som om det ska bli en helt vanlig termin för gospelkören, som ju också sjunger i minst ett par högmässor i Döderhult under vårterminen. För Annas entusiasm verkar det inte vara något fel på!

.

En tidig morgon i mitten av februari möttes ett tjugofemtal av församlingens vänner i Döderhults församlingshem för att packa försändelsen med årets fastebössa, fastebrevet från kyrkoherde Anders och en folder om Svenska kyrkans Internationella arbete.

Det skulle bli en försändelse till varje hushåll i församlingen – så det hela tog sin stund. Men fram mot elvatiden var de tusentals kuverten packade med innehåll och färdiga att sändas ut till hushållen. Vi är medvetna om att inte mer än någon bråkdel av bössorna kommer tillbaka i samband med Palmsöndagens gudstjänster, men kuvertet med dess innehåll blir för alla våra församlingsbor en viktig påminnelse om vår plikt att dela med oss av vårt överflöd – för vi lever i överflöd – till världens allra sämst lottade. Och som sagt: I Palmsöndagens gudstjänster, den 1 april, får vi lämna vår gåva antingen i fastebössan eller på annat sätt!

Efter tjugofyra års tjänst som församlingsassistent, konfirmandpedagog och kyrko-musiker i Döderhults församling avtackades kantor Thomas Holmér en söndag i slutet av januari.

I den välbesökta högmässan, där kyrkokören, gospelkören och Kören Corales medverkade, uttalade kyrkorådets ordf, Eddy Elmersson, församlingens tack och överlämnade en avskedsgåva. I den efterföljande kyrklunchen hölls många tal, bl a av prosten Leif, som varit Thomas arbetsledare under praktiskt taget hela hans tid i församlingen, av nytillträdde kyrkoherde Anders, representanter för körerna och kyrkvärdarna, ungdomar ur församlingens ungdomsgrupper m fl. Många erinrade också om fru Maria och den insats Thomas’ familj gjort under de många åren i Döderhult.
I sitt eget tacktal riktade sig Thomas till församlingen och dess gudstjänstfirare, ungdomar i ungdomsgrupperna, korister i körerna, personalen och de två kyrkoherdar han tjänstgjort tillsammans med under det gångna kvartsseklet.
Thomas är nu i full verksamhet i motsvarande arbetsuppgifter i Dörby församling i Kalmar.

Monia Ivarsson var församlingsassistent i Döderhults församling i början av 2000-talet och nu är hon tillbaka hos oss.

Efter avslutad pedagogisk utbildning och några år som lärare i Oskarshamns kommun kommer hon nu tillbaka och efterträder Thomas Holmér i den del av ungdomsarbetet som han har varit engagerad i. Vi är väldigt glada att Monia vill komma tillbaka till oss och vi är övertygade om att hon kommer att berika vårt arbetslag och vår församling och driva vidare vårt goda ungdomsarbete i ”döderhultsk” anda.

Anders Byström
Kyrkoherde

På Almgatan i Kristdala bor Maria och
Jörgen Nilsson med barnen Gustav, Stina och Elias. Dagarna före jul mötte Församlingsbladet den aktiva familjen – med undantag för Gustav, som för sin del var aktiv på sitt eget håll med förberedelser för årets luciafirande när Församlingsbladet kom på besök.

Maria kommer hem med Elias från innebandyträningen i samma stund som Församlingsbladet kommer. Men kaffet med dopp kommer snabbt på plats.
Maria har sina rötter i Hultsfred. Jörgen säger sig vara en tvättäkta kristdalabo. Född och uppvuxen i samhället.
– Egentligen finns det nog inget annat alternativ för mig, säger han, än att bo kvar här i Kristdala.

Kristdala förr
Jag ber Jörgen berätta om uppväxtårens Kristdala.
– Samhället har knappast förändrats i någon större utsträckning – fast vi är nog färre församlingsbor nu, än under mina uppväxtår. Möjligen kan jag tycka att det finns ännu fler aktiviteter för barnen än de som fanns när jag växte upp. Inte minst kyrkan erbjuder flera alternativ, där sång och musik är viktiga inslag.

Sång och musik
Både Maria och Jörgen berömmer kantor Jeanette, som de menar utför ett jättearbete inte minst för bygdens barn och ungdomar.
– Här finns ju flera körer som drivs av Svenska kyrkan och dessutom finns möjligheten att få undervisning i klaverspel – piano och orgel – hos kantor Jeanette.

Och en av Jeanettes pianoelever är faktiskt Stina.
– Jeanette är en jättebra lärare och körledare, tycker hon. Själv sjunger jag i kören Intervallen, men har också hoppat in i andra körer när det behövts, säger hon.
Också Elias, som nog är mer intresserad av innebandy än av körsång, berättar att också han härom dagen var med och sjöng i Kristdala kyrka.

Självklart att vara med
Både Maria och Jörgen tycker att det är en självklarhet att vara aktiva i församlingens familjeinriktade arbete:
– Vi uppskattar som sagt kyrkans verksamheter inte minst för barnen och ungdomarna. Och för oss är det en självklarhet att hela familjen ställer upp när kyrkan inbjuder till gudstjänster med familjeinriktning och annat som berör hela familjen.

En del av Döderhult
Att Kristdala numera är en del av Döderhults församling tycker både Maria och Jörgen känns naturligt.
– När det för några år sedan började bli tal om att församlingarna skulle gå samman var vi en aning oroliga för att vi inte skulle få behålla vår präst här i Kristdala, men den oron har visat sig vara obefogad.

Vårt samtal kommer så småningom in på vad som är bra och mindre bra med Svenska kyrkan i Kristdala. Familjen är rörande överens om att de värdesätter både präst och kantor.
Men Stina har en kritisk synpunkt:
– Jag tycker att kyrkbänkarna är alldeles för hårda och obekväma.
Både Maria och Jörgen menar också att man kanske borde satsa än mer på uppsökande verksamhet hos äldre och ensamma i en utpräglad glesbygd som Kristdala.
– I Hultsfred fanns på min tid en diakonissa som nästan arbetade heltid med besök hos äldre och ensamma, säger Maria, men vi förstår att man inte kan ha en heltidstjänst enbart för sådana besök i Kristdala. Och prästen Håkan kan givetvis inte hinna med mer, när han också har ansvar för Påskallavik.

Församlingsbladet kan dock betyga att Döderhults församling sedan förra årsskiftet har en präst heltidsanställd för hembesök och andra diakonala uppgifter och att det arbetet nog så småningom ska visa sig få genomslag också i Kristdala.

Med ömsesidiga önskningar om en riktigt god helg skiljs vi.

Text och bild: LN

En dag i december 1987 ringde telefonen hemma hos den unge teologistudenten Thomas Holmér och hans hustru Maria i Lund. Det var Jan Byström, adjunkt hos kyrkoherden i Döderhult, som föreslog att Thomas skulle göra ett studieuppehåll och under ett år eller två vara ungdomsledare i Döderhults församling. Thomas hade då ungefär ett år kvar till sin examen, så förslaget kom inte särskilt lägligt och tillsammans med hustrun Maria kom han fram till att det då inte var läge att avbryta studierna.

ågra dagar senare befann de sig i Kalmar, Thomas hemort, och bestämde sig för att köra över till Döderhult för att delta i högmässan och samtidigt på plats tacka för erbjudandet, men likväl vänligt men bestämt avböja. Men efter mötet med den gudstjänstfirande församlingen i Döderhult förändrades allt! Det slutade med att de hemma hos Gunnel och Leif Norrgård på Marieholmsstigen lovade Döderhults församling ”ett år eller två”. Men det blev nära nog ett kvarts sekel i Döderhult! Och först nu står de inför uppbrott. Inte för att Thomas nu ska återuppta sina sedan många år tillbaka avbrutna studier, utan för han ska gå vidare i pedagogiska och kyrkomusikaliska arbetsuppgifter, som under de många åren i Döderhult har blivit hans signum.

Både bland barn och unga
Du började alltså som pedagog i Döderhults församling?
– Ja, fast på den tiden hette det församlingsassistent, och min första arbetsuppgift var att ta fatt på och vidareutveckla det arbete bland barn och ungdomar som Katarina Norrgård lämnade efter sig när hon skulle fortsätta sina studier.

Du fick alltså ta ansvar i både barngrupper och bland tonåringar?
– På den tiden var inte församlingens verksamhet så utvecklad som den senare skulle bli så det bedömdes att båda kategorierna rymdes i min tjänst. Jag fick till en början inte bara ta ansvar för barn och ungdomar i Döderhult utan också i Bockara. Jag tyckte mycket om den familjära stämningen i Bockara – och gör så fortfarande – där jag dock gjorde en av mina första fadäser när jag – ovetande om hur olämpligt det var på den tiden – efter en tävling bland juniorerna som pris
bl a delade ut en kortlek.
En kortlek?
– Ja, för mig var det väl som vilket sällskapsspel som helst … Men om den saken fanns det, säkert på goda grunder, på den tiden delade meningar. Och det var något jag fick lära mig …

Kyrkomusiker
Många tänker säkert framför allt på dig som kantor?
– Jag hade ju redan som gymnasist avlagt kantorsexamen – det kunde man göra på den tiden när kantors-jobbet oftast var tänkt som ett komplement till ett annat arbete – och när det blev aktuellt med en gosskör i församlingen föll det arbetet på min lott. Ganska snart behövde också gospelkören en ny ledare och jag åtog mig – till en början motvilligt – också det arbetet. Så under ganska många år var jag både församlingspedagog och biträdande kyrkomusiker. När sedan Gunilla Andersson pensionerades fick jag ta huvudansvar för kyrkomusiken i församlingen.
Men du har ju också fortsatt med verksamhet bland ungdomar …
– Ja, arbetet bland tonåringar är fortfarande det som jag ”brinner för”, även om jag sedan många år varit församlingens kantor och samordnare av den kyrkomusikaliska verksamheten. Så kanske har det blivit mer arbete de sista åren än vad som varit riktigt hälsosamt – jag har både varit heltidsanställd som kantor och dessutom varit konfirmandlärare och i praktiken ansvarig för arbetet bland tonåringar.

Hela familjen har varit med
Vi har förstått att du, liksom många andra i församlingen, arbetat hårt dessa år. Hur har du orkat?
– Man kan kanske se arbetet både som sin egen inspiration och belöning … Men det är klart att utan att ha hela familjen med mig skulle jag aldrig ha orkat. Att hela familjen varit engagerad i församlingen har nog varit den främsta förutsättningen för att orka …
Om du nu tänker tillbaka på arbetet som kyrkomusiker – vad har du upplevt som mest inspirerande?
– Alla körer jag haft att göra med har varit en inspirationskälla, men något som varit stimulerande utöver det vanliga har varit att uppleva hur många korister i körerna gradvis har vuxit in i den gudstjänstfirande församlingen. I Döderhult fungerar ju körerna inte som ”musikalisk dekoration” utan i mycket centrala uppgifter i gudstjänsten.

Till Dörby
Och nu går du vidare?
– Jag har fått möjlighet att bli pedagog och kyrkomusiker i Dörby församling i Kalmar där Gabriel Norrgård, själv en gång tonåring i vår församling, är kyrkoherde. Det är med vemod jag lämnar mina arbetsuppgifter här och allt det jag förknippar med Döderhult – församlingen kommer för all framtid att ha en plats i mitt hjärta – men Kalmar är min hemstad, där en stor del av min släkt finns, och Dörby församling arbetar med ett pastoralt koncept som påminner om det i Döderhult, så jag tror att mina erfarenheter från Döderhult ska komma till användning där.

Internationella kontakter
Om du avslutningsvis skulle sammanfatta de erfarenheterna …
– Nästan ett kvarts sekels erfaren-heter av ett stimulerande arbete och inspirerande möten med människor går knappast att sammanfatta på ett enkelt sätt. Men jag går vidare med många fantastiska erfarenheter i mitt bagage. Inte minst de många internationella kontakterna som Döderhults församling haft dessa år har varit utvecklande. Präster och andra kyrkoarbetare från England, Skottland, Tyskland och USA har ofta varit församlingens gäster under dessa år och prosten Leif och jag har fått göra flera svarsbesök. För min del började de kontakterna med ett riktigt stålbad. Det var mitt första år i församlingen och prosten – kyrkoherden var han på den tiden – sprang, som han brukade, som hastigast förbi mitt tjänsterum och sa – eller kanske ropade – i förbifarten ungefär: ”Det kommer en engelsk präst på besök i dag, du får ta hand om honom i eftermiddag!” Och så skyndade han vidare. Och jag med min skolengelska …
– Under senare år har jag dessutom tillsammans med gospelkören fått utveckla spännande kontakter med tyska lutheraner som inneburit ömsesidiga besök. Leif och jag har också fått resa i flera av Svenska
kyrkans stift och dela med oss av våra erfarenheter. Men framförallt är det erfarenheter av många fantastiska gudstjänster under dessa många år som jag bär med mig in i framtiden …
– En särskilt ”stor tid” i församlingen, som man gärna minns, var de tre korta men intensiva år då Jan Arvid Hellström var stiftets biskop. Han var en ovanlig och egentligen ganska originell biskop; teolog, psalmförfattare och skönlitterär författare, som kom från den akademiska världen – han hade varit professor i Uppsala. Han samarbetade särskilt väl med oss i Döderhult och församlingen fick de åren ovanligt stor uppmärksamhet både inom och utom stiftet och också utomlands – något som också förpliktade.

Församlingsbladet önskar Thomas och hans engagerade familj allt gott när de nu går vidare …

Text och bild: LN

Hon bor inte långt från Döderhults kyrka – Anette Lindström med maken Henrik och de två barnen – bara ett stenkast. Och med åren har hon blivit alltmer engagerad i Döderhults församling.

Började med barnens kyrkogång
– Det började med att jag självklart följde med vår dotter när hon skulle sjunga i någon av körerna i högmässan i Döderhults kyrka, berättar hon. Det gör jag alltjämt – och kanske följer också Henrik med – men nu händer det att jag går också vid andra tillfällen.

Jag får veta att Anette själv sjungit i kör i Mönsterås församling nästan sedan barnsben.
– Men det betydde inte att jag under uppväxtåren var särskilt engagerad i församlingen eller för kristen tro. För mig handlade det nog mest om möjligheten att få sjunga i kör – mitt rent kyrkliga intresse var på den tiden begränsat…
Hon berättar också att hennes föräldrahem var ett ”vanligt svenskt hem”, där man inte var särskilt engagerad i kyrkan, men heller inte motståndare mot kristen tro.

Förskollärare
Själv utbildade hon sig till förskollärare i Kalmar och arbetade en tid på olika förskolor i våra trakter, men har nu en fast tjänst på förskolan Arken i Oskarshamn – en förskola på kristen grund som drivs av Oskarshamns församling.
– Men eftersom vi bor strax intill Döderhults kyrka så är det där jag har det mesta av mitt eget kyrkliga engagemang.

Betyder det att din och Henriks fostran av barnen har präglats av kristen tro?
– Nja, min egen tro har ju utvecklats gradvis under våra år här, och har den präglat vårt sätt att fostra våra barn, vilket jag faktiskt tror, så har det nog skett ganska ogenomtänkt, men samtidigt på ett naturligt sätt, som ett slags självklarhet.

Döderhults församling
Vi kommer i vårt samtal snart in på församlingens verksamhet och jag frågar om hon tycker att det finns arbetsformer som Döderhults församling borde utveckla mer av?
– Jag tycker nog att Döderhults församling har en närmast ”heltäckande” verksamhet. Särskilt beundrar jag körarbetet – jag är ju också nu själv korist i en av körerna – som för många, både äldreoch yngre, inte bara betyder körsång utan kanske framför allt tillväxt i kristen tro. Och eftersom alla körerna sjunger mer eller mindre ofta i högmässorna så blir körsången ju också en naturlig kontakt med den gudstjänst-firande församlingen.

Högmässan underskattad
Vad tänker du rent allmänt om Svenska kyrkan och dess möjligheter i dag?
– Jo, jag tänker, säger hon efter en stunds funderande, att Svenska kyrkan har en skatt i sin högmässa, när den firas väl. För mig har den ”vanliga högmässan” blivit allt viktigare.

Det känns naturligt att också fråga Anette om hur hon trivs i döderhultsområdet och om hon saknar sina uppväxtår i Mönsterås.
– Jag kan knappast säga att jag just nu saknar Mönsterås, men visst finns den en dragning till havet och havsutsikt och även om också Döderhult ligger vid havet har vi ingen vidare havsutsikt härifrån. Och kanske, säger hon, skulle Henrik och jag kunna tänka oss att en gång flytta ned mot Oknö-trakten.

Församlingsbladet tackar för ett spännande samtal präglat av Anettes optimism.

Text och bild: LN

I början av september genomfördes ännu en pilgrimsresa till Rom med i det närmaste femtio deltagare från vår församling och våra grannförsamlingar.

Dagarna i Rom inleddes med mässa, man såg Roms historiska sevärdheter, inte minst de med kyrkohistorisk anknytning, på dagarna och varje dag avslutades med att prosten Leif höll en miniföreläsning om Rom, dess
historia och framför allt dess kyrko-historia. Reseledare var Gunnel och Leif Norrgård.
På bilden syns gruppen samlad i kapellet på det gästhem strax intill Vatikanen där man bodde.
Foto: Gunnel Norrgård

En av höstens söndagar inbjöds till ”middag i nobelfeststil” i Döderhults församlingshem efter mässan i Döderhults kyrka. Många, väldigt många av våra barnfamiljer var med oss i högmässan den dagen och kom med oss in i församlingshemmet efteråt. Kyrkoherde Anders lät dagens förkunnelse riktas speciellt till de många barnen i kyrkan. Vid
middagen – i nobelfeststil – efteråt serverade medlemmar
i Kyrkans Unga. Bilderna berättar.