Det är förmodligen för många av våra läsare och gudstjänstfirare en ny tanke att gudstjänsterna från och med skärtorsdagskvällen till och med Påskdagens högmässa egentligen utgör en enda gudstjänst!

Man brukar tala om ”Heliga Tre Påskdagar” – alltså från skärtorsdagskväll till långfredagskväll (första dagen), från långfredagskväll till påskaftonskväll (andra dagen) och så från påskaftons kväll till och med påskdagen (tredje dagen) och traditionellt har dessa tre dagars många gudstjänster uppfattats som faser i en enda sammanhängande gudstjänst – påskens gudstjänst! Därför brukar varken skärtorsdagens mässa eller långfredagens gudstjänster avslutas med välsignelse; välsignelsen kommer först efter påskdagens mässa!
Därför är det också betydelsefullt att man försöker vara med om alla faser i denna tre dagar långa gudstjänst. Det vi märkt, också i vår församling, under senare år är att långfredagen förlorat i betydelse och blivit en av årets svagaste kyrkdagar; det är som om människor inte orkar med det tunga och svåra som
präglar den dagen, utan man går gärna från skärtorsdagens ”ljusa” mässa till påskdagens ännu ljusare och hoppar över långfredagens mörker. Tanken är fullt begriplig – men det finns ett problem: man hoppar liksom över det svåra och det mörka som ju alltid finns i livet. Och egentligen kan man nog inte riktigt uppleva påskdagens ljusa stämning utan att ha långfredagens mörker i bakgrunden.

Församlingsbladet möter Anna, församlingens tillförordnade gospelkörledare i kantor Thomas Holmérs förutvarande arbetsrum i Döderhults församlingshem. Anna har lovat att för den närmaste perioden ta ansvar för församlingens gospelkör – en av landets största

Hade du för några år sedan kunnat tänka dig att Du en dag skulle leda Döderhults gospelkör?
– Både ja och nej. Musiken, och inte minst kyrkomusiken, har ju följt mig under hela min  uppväxt. Jag är utbildad kantor och musiklärare och har själv under många år varit korist i gospelkören. Så jag var varken främmande för gospelmusiken eller för kören. Men med tanke på hur känd just Döderhults gospelkör med åren har blivit, så hade jag nog aldrig tänkt mig att jag skulle bli körens ledare – ens under en kortare period.

Det började i Döderhults
församlingshem
Berätta om din ”resa” fram till dina dubbla kompetenser som både musik-lärare och kantor …
– Det började faktiskt i detta hus, säger Anna. Här i Döderhults församlingshem undervisade Gunilla Andersson mig  – med växlande framgång – i klavermusikens grunder. Jag var knappast någon särskilt intresserad elev och kanske hade jag heller inte gått så regelbundet till lektionerna om det inte hade varit för pappa. Han var jättenoga med att jag inte missade någon lektion …

Pappa Bertil
Så utan pappa Bertil hade du kanske inte varit den du är i dag?
– Så är det alldeles säkert. För historien slutar inte med Gunilla Anderssons pianolektioner. En sommar under min gymnasietid tvingade pappa, som själv hade kyrkomusikaliska ambitioner, mig att gå en orgelspelarkurs på Oskarshamns folkhögskola. Och efter den kursen för-ändrades allt! Jag blev helentusiastisk! Jag ville genast avbryta gymnasiet och börja på folkhögskolans kantorslinje. Men det satte pappa stopp för. Och det är jag naturligtvis tacksam för i dag. Men intresset för kyrkomusiken var nu väckt. Och efter gymnasiet fortsatte jag genast på folkhögskolan. Och då hade jag redan börjat sjunga i Döderhults gospelkör.
Och du blev alltså kantor …
– Ja, men bortsett från några sommarvikariat och ett längre vikariat för Jeanette Hedlund i Kristdala, har jag aldrig haft någon kantorstjänst. Jag fortsatte genast efter kantorsexamen med musiklärarutbildning.

Musiklärare
Och som musiklärare har du arbetat några år?
– Det började med ett vikariat på Rödsleskolan. Men sedan många år är jag knuten till Kommunala Musikskolan.

Gospelkören
Och nu tar du alltså dig an Döderhults gospelkör …
– Ja, och det känns spännande, även om det bara är för en kortare period, och i begränsad utsträckning, i väntan på en ny gospelkörledare.
Vad menar du med begränsad utsträckning?
– Vi har kommit överens om att jag ska öva och leda kören. Men till körledarens ansvar hör ju också en hel del ”kringarbete” med agendor, annonser och kontakter, och just ”kringarbetet” skulle jag få vara befriad ifrån, men jag är inte riktigt säker på att det kommer att funka …
Det är väl också sagt att gospelkörens verksamhet får begränsas den här terminen. Betyder det att det inte blir några externa konserter i vår?
– Så var det kanske tänkt. Men vi kommer att sjunga i Hultsfred och någonstans i trakten av Kalmar – och då tillsammans med Dörby gospelkör; det är i Dörby kantor Thomas nu har sin tjänst och där är Gabriel Norrgård, som en gång själv sjöng i gospelkören,  kyrkoherde. Och så medverkar vi också i år i Hamnfestivalen här i Oskarshamn.

Församlingsbladet kan konstatera att det verkar som om det ska bli en helt vanlig termin för gospelkören, som ju också sjunger i minst ett par högmässor i Döderhult under vårterminen. För Annas entusiasm verkar det inte vara något fel på!

.

En tidig morgon i mitten av februari möttes ett tjugofemtal av församlingens vänner i Döderhults församlingshem för att packa försändelsen med årets fastebössa, fastebrevet från kyrkoherde Anders och en folder om Svenska kyrkans Internationella arbete.

Det skulle bli en försändelse till varje hushåll i församlingen – så det hela tog sin stund. Men fram mot elvatiden var de tusentals kuverten packade med innehåll och färdiga att sändas ut till hushållen. Vi är medvetna om att inte mer än någon bråkdel av bössorna kommer tillbaka i samband med Palmsöndagens gudstjänster, men kuvertet med dess innehåll blir för alla våra församlingsbor en viktig påminnelse om vår plikt att dela med oss av vårt överflöd – för vi lever i överflöd – till världens allra sämst lottade. Och som sagt: I Palmsöndagens gudstjänster, den 1 april, får vi lämna vår gåva antingen i fastebössan eller på annat sätt!

Efter tjugofyra års tjänst som församlingsassistent, konfirmandpedagog och kyrko-musiker i Döderhults församling avtackades kantor Thomas Holmér en söndag i slutet av januari.

I den välbesökta högmässan, där kyrkokören, gospelkören och Kören Corales medverkade, uttalade kyrkorådets ordf, Eddy Elmersson, församlingens tack och överlämnade en avskedsgåva. I den efterföljande kyrklunchen hölls många tal, bl a av prosten Leif, som varit Thomas arbetsledare under praktiskt taget hela hans tid i församlingen, av nytillträdde kyrkoherde Anders, representanter för körerna och kyrkvärdarna, ungdomar ur församlingens ungdomsgrupper m fl. Många erinrade också om fru Maria och den insats Thomas’ familj gjort under de många åren i Döderhult.
I sitt eget tacktal riktade sig Thomas till församlingen och dess gudstjänstfirare, ungdomar i ungdomsgrupperna, korister i körerna, personalen och de två kyrkoherdar han tjänstgjort tillsammans med under det gångna kvartsseklet.
Thomas är nu i full verksamhet i motsvarande arbetsuppgifter i Dörby församling i Kalmar.

Monia Ivarsson var församlingsassistent i Döderhults församling i början av 2000-talet och nu är hon tillbaka hos oss.

Efter avslutad pedagogisk utbildning och några år som lärare i Oskarshamns kommun kommer hon nu tillbaka och efterträder Thomas Holmér i den del av ungdomsarbetet som han har varit engagerad i. Vi är väldigt glada att Monia vill komma tillbaka till oss och vi är övertygade om att hon kommer att berika vårt arbetslag och vår församling och driva vidare vårt goda ungdomsarbete i ”döderhultsk” anda.

Anders Byström
Kyrkoherde

På Almgatan i Kristdala bor Maria och
Jörgen Nilsson med barnen Gustav, Stina och Elias. Dagarna före jul mötte Församlingsbladet den aktiva familjen – med undantag för Gustav, som för sin del var aktiv på sitt eget håll med förberedelser för årets luciafirande när Församlingsbladet kom på besök.

Maria kommer hem med Elias från innebandyträningen i samma stund som Församlingsbladet kommer. Men kaffet med dopp kommer snabbt på plats.
Maria har sina rötter i Hultsfred. Jörgen säger sig vara en tvättäkta kristdalabo. Född och uppvuxen i samhället.
– Egentligen finns det nog inget annat alternativ för mig, säger han, än att bo kvar här i Kristdala.

Kristdala förr
Jag ber Jörgen berätta om uppväxtårens Kristdala.
– Samhället har knappast förändrats i någon större utsträckning – fast vi är nog färre församlingsbor nu, än under mina uppväxtår. Möjligen kan jag tycka att det finns ännu fler aktiviteter för barnen än de som fanns när jag växte upp. Inte minst kyrkan erbjuder flera alternativ, där sång och musik är viktiga inslag.

Sång och musik
Både Maria och Jörgen berömmer kantor Jeanette, som de menar utför ett jättearbete inte minst för bygdens barn och ungdomar.
– Här finns ju flera körer som drivs av Svenska kyrkan och dessutom finns möjligheten att få undervisning i klaverspel – piano och orgel – hos kantor Jeanette.

Och en av Jeanettes pianoelever är faktiskt Stina.
– Jeanette är en jättebra lärare och körledare, tycker hon. Själv sjunger jag i kören Intervallen, men har också hoppat in i andra körer när det behövts, säger hon.
Också Elias, som nog är mer intresserad av innebandy än av körsång, berättar att också han härom dagen var med och sjöng i Kristdala kyrka.

Självklart att vara med
Både Maria och Jörgen tycker att det är en självklarhet att vara aktiva i församlingens familjeinriktade arbete:
– Vi uppskattar som sagt kyrkans verksamheter inte minst för barnen och ungdomarna. Och för oss är det en självklarhet att hela familjen ställer upp när kyrkan inbjuder till gudstjänster med familjeinriktning och annat som berör hela familjen.

En del av Döderhult
Att Kristdala numera är en del av Döderhults församling tycker både Maria och Jörgen känns naturligt.
– När det för några år sedan började bli tal om att församlingarna skulle gå samman var vi en aning oroliga för att vi inte skulle få behålla vår präst här i Kristdala, men den oron har visat sig vara obefogad.

Vårt samtal kommer så småningom in på vad som är bra och mindre bra med Svenska kyrkan i Kristdala. Familjen är rörande överens om att de värdesätter både präst och kantor.
Men Stina har en kritisk synpunkt:
– Jag tycker att kyrkbänkarna är alldeles för hårda och obekväma.
Både Maria och Jörgen menar också att man kanske borde satsa än mer på uppsökande verksamhet hos äldre och ensamma i en utpräglad glesbygd som Kristdala.
– I Hultsfred fanns på min tid en diakonissa som nästan arbetade heltid med besök hos äldre och ensamma, säger Maria, men vi förstår att man inte kan ha en heltidstjänst enbart för sådana besök i Kristdala. Och prästen Håkan kan givetvis inte hinna med mer, när han också har ansvar för Påskallavik.

Församlingsbladet kan dock betyga att Döderhults församling sedan förra årsskiftet har en präst heltidsanställd för hembesök och andra diakonala uppgifter och att det arbetet nog så småningom ska visa sig få genomslag också i Kristdala.

Med ömsesidiga önskningar om en riktigt god helg skiljs vi.

Text och bild: LN